Hemliga domstolar är inget man normalt förknippar med demokrati. Det är sådant man förknippar med Kafkas romaner, det stalinistiska sovjetsamhället, Nordkorea och möjligen spanska inkvisitionen.
Trots det är det inte Nordkorea som skall få en ny hemlig specialdomstol, utan Sverige:
I sakens natur ligger att allt i en sådan domstol måste bli hemligt. Det går ju inte att låta det vara offentligt vilka förhållanden som FRA ska övervaka och vilken trafik som ska granskas.
Av det följer att allt det som normalt är offentligt blir sekretesskyddat, kanske till och med var domstolen finns, diarier, handlingar etcetera.
Grundlagsregeln som innebär att ”förhandling vid domstol skall vara offentlig” måste sättas ur spel. Sekretessreglerna blir drakoniska.
Det går inte ihop med grundlagens krav på rättssäkerhet.
Per Westerberg kontrar mot artikeln och ifrågasätter uttalandet att det skulle strida mot grundlagen:
Om man ska debattera så viktiga saker som FRA-lagen bör man nog vara lite mer noggrann. Det är lite egendomligt att fyra personer som har så stor samlad erfarenhet tvärsäkert vet att tolka var den stipulerade gränsen för när man inte får inskränka offentligheten går. I 2 kap. 12 § andra stycket i Regeringsformen anges att begränsning endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Vidare sägs att begränsningen aldrig år gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Ytterst handlar det alltså om en proportionalitetsbedömning.
Personligen anser jag det olyckligt att man inrättar hemliga domstolar. Det borde också vara en väckarklocka att man överhuvudtaget anser en sådan vara nödvändig. Varför tillåter vi verksamhet som är så problematisk att det kräver en hemlig domstol för att kontrollera och styra verksamheten? Finns ett reellt hot som är så stort att det verkligen motiverar en sådan utveckling?
Mitt svar på den frågan är nej. Faktiskt ett rungande NEJ!
Anledningen till mitt nej är att jag anser att FRAs verksamhet i våra kablar inte skyddar oss mot något, utan snarare är en fara för våra demokratiska friheter och vår rätt till privatliv. De hotbilder som målats upp är antingen helt irrelevanta för verksamheten, eller också är de till sin natur inget som FRA kan hjälpa oss lösa genom kabelspaning. Det är ogenomtänkt och framstressat.
Både Federley och Annie Johansson blir trötta och irriterade och undrar om det var bättre med en domstolsliknande nämnd eller att FUN skulle stå för tillståndsprövningen? Det kan tyckas att det är bättre med en domstol, och i sanning är det att föredra framför de tidigare lösningarna. Trots det gör de ett rejält tankefel, eftersom de missar problemet med att det överhuvudtaget behövs en sådan. De var själva kritiska men vek sig för övermakten. Nu framstår de mest som marginaliserade föredettingar som försöker rädda ansiktet. Istället för att tillhöra kritikerna, så är de nu övermaktens megafoner som försöker behålla lite av den kredibilitet de hade som tydliga kritiker.
Stackars Fredrik och Annie, de har ännu inte förstått att om man står med en fot i varje läger så går man till slut av på mitten. Alliansen är som en döv gubbe med hörseltratt ifråga om integritet.
Än mer tröttsamt är att läsa ”liberaler” som Mikael Wendt när han inleder med:
”Jag vill inte ha ett övervakningssamhälle. Men som politiker har vi både att hantera den verklighet som omger oss just nu samt [...]”
Den som inleder med ”jag vill inte ha ett övervakningssamhälle” gör samma fel som Mona Sahlin när hon poängterade att valet av Baylan skett med ”total uppslutning”. Det låter helt ihåligt och markerar därmed hur falskt resonemanget är.